Hjärtesorg

Jag vet inte vad det är med hösten som gör att allt känns så vemodigt. Förmodligen har det med vädret att göra. Allt vissnar och dör och mörkret känns som en snara runt halsen. Jag tycker inte om mörkret.

I går var vi i Lerbäcks kyrka på minnesgudstjänst för dem som dött under året. Eftersom mammas och pappas urnor är nedgrävda vid min systers grav fastän de bodde här, så kändes det mest naturligt att åka dit i stället för kyrkan i deras församling. Det var en fin stund, fast jag egentligen inte känner mig bekväm i kyrkan. Men jag fick gottgöra mitt utträde ur Svenska kyrkan med att lämna kollekt. Jag kände att jag bidrog med nåt i alla fall.

Visst tänkte jag mycket under stunden i kyrkan. När man sitter där med en massa andra människor som man inte känner vänder man sig inåt. Och tänker på de nära och kära, både döda och i allra högsta grad levande. Jag tänkte på att jag i fredags morse fick syn på en blond tjej i röd jacka. Och det klack till i bröstet och jag trodde för ett ögonblick att det var min tös som bor på andra sidan Atlanten. Ibland blir mascaran lite kladdig.

En högst levande tjej i sina bästa år.

Läs även andra bloggares åsikter om Alla helgons dag, kyrka, ljus, grav, Lerbäcks kyrka, minne, dotter, saknad, sorg, hjärta