lördag 19 mars 2011

So sad


I dag har vi gjort en första röjning i lägenheten där pappa och mamma bott ett antal år. Man kan milt säga att min far var en hamster. Och han samlade på kvitton och gamla räkningar, som är betalda som tur är.

Vi syskon och vår döda systers flickor skulle välja ut vad vi ville ha efter våra föräldrar/mormor och morfar. Och jag ville ju som vanligt ha allt, men inser att det går ju inte. Den här gamla lampan, som nu faktiskt har blivit riktigt på modet, vet jag inte var jag skulle placera. Jag minns den här lampan från när jag var liten, då brukade jag fantisera om att jag skulle ha kronan som sitter i mitten när jag skulle gifta mig. Sen gifte jag ju mig i rådhuset på två minuter så krona var aldrig riktigt aktuellt.

Vi  delade upp saker vi ville ha så rättvist vi kunde. En del tavlor som mamma sytt lottade vi ut. Och jag tog tillbaka småsaker vi gett dem under åren. Det känns som om ingen annan skulle uppskatta dem, och absolut vill jag inte att de hamnar hos vem som helst på en auktion. Så vi fick med oss en del hem, alla fotografier som vi gett dem och några saker som mina barn skulle vilja ha efter mormor och morfar.

Resten av alla grejer som min pappa samlat på sig under sitt nästan 96-åriga liv köper en auktionsfirma och tar hand om och säljer. Fast jag känner på mig att jag kommer att åka på auktionen och köpa tillbaka en del. Det är svårt med saker som tillhört ens egen barndom på nåt sätt.

Jag tycker det känns jättekonstigt att slänga eller sälja en massa prylar som pappa varit så stolt över att införskaffa. Det gör mig så ledsen. Jag vet ju hur stolt han var när han köpte sin platta TV och sängarna som går att höja i huvud- och fotände. Och när han blev stolt ägare till elopeden, som han bara använde en enda gång. Han längtade till våren när han skulle ta den och åka till oss och fika på altanen.

Stackars lille pappsen, han fick aldrig uppleva en vår till. Och jag saknar honom så mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

2 kommentarer:

Le Loup sa...

Oj, jag har inte hängt med på din blogg, jag beklagar verkligen sorgen hemskt mycket!

Bitten sa...

Tack! Visst är det sorgligt, men samtidigt tänker jag på att det är inte många som får bli nästan 96 år och har huvudet i behåll.